Den gröna milen i verkligheten

Vissa filmer ger ett långvarigt intryck. Ibland kan filmer bli som våra egna referenser av emotionella upplevelser eller upplevelser i sinnet. Jag lever mig alltid in i filmer om de fångar min uppmärksamhet. “Den gröna milen” är en sådan film som jag blev väldigt berörd över. Tiden försvinner i denna filosofiska filmen som är hela tre timmar lång. Den är gjord på en roman av Stephen King. Min Sambo och jag såg filmen nyligen och funderade mycket på den starka karaktären ” John Coffey”, våra tankar var kring vem är denna man med dessa förmågor, är han en ängel eller en gudomlig varelse? Han var extremt missförstådd och hade både handikapp samt extrema paranormala förmågor. Empatin för denna karaktär fanns där direkt och kopplingar till existentiella funderingar och paralleller till mitt liv. Jag jämför mig inte med karaktären men den väckte funderingar kring hur lätt det är att döma ut människor beroende på etnicitet, samhällsklass, och referenser till gemensamma kontakter eller intressen samt förmågan att uttrycka sig och verbalisera sin position.

Den gröna milen

Jag har blivit mobbad i både högstadiet, gymnasiet och i en vuxenutbildning på en skrivarlinje pg.a flera av dessa kriterier och för att jag är annorlunda och obekväm troligen för vissa. Det har varit både av lärare och elever. Har även blivit mobbad eller illa behandlad på några arbetsplatser genom livet av två olika chefer. Jag är inte personen som har behov av att hämnas på dessa personer genom att hänga ut dem utan litar på att karmalagen sköter sitt tids nog. De får göra upp sitt konto när det är dags att lämna livet om inte tidigare. När jag såg filmen såg jag hur lätt det är att bli totalt missförstådd då de flesta människor inte söker efter helheten eller ser och lyssnar med hjärtat. Utan antar saker eller rentav förväntar sig saker. Det sker dagligen på vår jord.  Jag bär inget agg mot dessa personer eller händelser, men jag har varit ledsen och sårad under perioder då det pågick. Jag tänkte alltid att de får ta ansvar för sina egna handlingar och jag för mina. Jag kan bara vara mig själv. När jag var yngre försökte jag smälta in i kortare perioder tills jag insåg att jag skadade mig själv om jag inte kunde stå för den jag är innerst inne. Livet är så mycket enklare när man försonas med sig själv och att alla behöver inte älska en. Det räcker egentligen med att jag älskar mig själv.

Att vara empat och känna in andra människors känslor är inte lätt alla gånger och speciellt inte i skolor och klassrum då läroplanerna ofta utgår från tävling samt prestation. Så kan det ju även vara på arbetsplatser, rätt ofta antar jag. Jag är tacksam över att ha hittat min väg i livet även om jag varit tvungen att ta lite omvägar och även skapa mina egna vägar genom att våga gå in i det okända. Det paranormala är bara något vi inte ser som normalt ännu, men vår kapacitet att använda mer av vår hjärna utvecklas hela tiden. Det är vår evolution att utvecklas hela tiden, och genom generationsbyten. Idag vill jag hylla alla som vågar vara sig själva trots motstånd från omgivningen.